Distans

Just nu är livet inte så spännande, pluggar hela dagarna då jag har tenta nästa vecka.

När jag kör pluggpauser brukar jag gilla att kika på massa Youtube klipp och har under den senaste månaden börjat följa Jon Olsson. Det som chockade mig mest med hans vloggar var just den nedan.

Jag har ju vart där, badat i det vattenfallet och just då tyckte jag inte det var så himla spännande men nu när jag ser det igen, med lite distans, ser det så häftigt ut. Tänk att jag och Elin har vart där.

/A som ska återvända till sekvenseringstekniker

Dagen utan bilder

Jag må sitta fast med min telefon. Eller brukade göra det. Idag har den fått ligga i väskan när den inte används till att beställa taxi eller kolla kartan. Vilket är väldigt skönt men det bidrar till ett inlägg utan bilder.

Idag har vi turistat runt och haft många spännande upplevelser. Bland annat när vi stod och tog kort på Elins outfit vid en snygg vit vägg. Jag vet så mycket modebloggerska här. Då kom en familj fram till oss och ville ta kort med oss. Det är något som hänt ett flertal gånger här och hände fler gånger under dagen. Nästa kort som minnet visar är när vi blir stannande av en till familj mellan sultanens porslin där mödrarna ser livrädda ut och den yngre generationen ser ut som de träffat en kändis. Vi lyckades komma ihåg att Elin har en kamera så vi har bildbevis på detta. Tredje gången är när en äldre man på motorcykel taxi ropar miss efter oss. Vi traskar vidare tills de kör förbi igen och ropar miss, mina vänner vill ta kort med er. Så de hoppar ur och ställer sig för att i tur och ordning ta kort med oss. Först kvinnan med ryggsäck på ryggen, sedan mannen med barnet i famnen.

Sen har vi fortsätt traska, ropat tidak terima kasih till alla som skrikit transport. Pendlat mellan pagi, siang och sore när vi hälsat på folk. Funderat på hur många teserviser en människa kan behöva, speciellt med sitt egna ansikte på. Känt att vi är lika mycket intresserade av att titta på föremål och längtar bara efter att få prata med någon.

Ibland tar ju livet intressanta vägar. När vi skulle vidare på vår utflykt möter vi på en gubbe med snälla ögon som frågar om vi behöver transport. Vi svarar nej, känns inte okej att en gubbe ska transportera oss via cykel när vi kan gå. Han berättar att han tar bara 10 000  till Vattenpalatset och att det tar 15 minuter att gå. Vi vill gå, så vi frågar bara efter vägbeskrivning, varpå han svarar att han kan visa oss. Vi går till kanten och tänker att han ska peka ut vart vi ska gå men så fel man kan ha.

Han följer med oss hela vägen till Vattenpalatset, berättar om hur det var där förr. Om de 100 kvinnorna som badade och sultanen som släppte ner en blomma i vattnet för att den som ville kunde ta den och då sova med honom. Ledde oss mellan husen i blåa flipflops och en tröja med gula fläckar på ryggen från färg. Pratade om att han bodde 27 km utanför staden, mot stranden. Att de ofta åt tofu och att cyklandet höll hans kondition på topp. Att han gått i skola i 6 år, aldrig tagit en engelska lektion och delade min ovilja att lära sig engelsk grammatik. Att han jobbat i fabrik men att det var tråkigt och roligare att träffa folk. Berättade massa små fakta kring rummen, pekade ut bästa stället att kolla på när de gör dockor till dockteatern. Berättade att han likt sultanen var en lat muslim som inte bad varje dag. När han sedan visat oss ur den lilla byn till en plats där vi kunde hitta gav vi honom en lite större peng till hans förvåning. Till hans semester svarade han innan vi skiljdes åt. Vi gick över gräset och kunde se att han kollade så vi kom fram ordentligt. Hjärtat smälte.

/A som hoppas att han får en fin semester

Den personen jag önskar var här

Avslöjade för J att jag skrev om honom och han svarade med inget dumt? Du får bedöma själv om detta är dumt.

”Klara ni inte av detta så är det en indikation på ert förhållande.” Ja jag fick höra detta innan jag för 48 dagar sen stod på Landvetter för att ta mig hela vägen till Indonesien. När jag nu är här så frågar många hur vi klarar det. Svaret är enkelt, vi väljer varandra. Som Tom Malmquist säger i sitt sommarprat och som min mamma sagt till mig många gånger. Ett förhållande handlar om att välja varandra varje gång det blir svårt.

Jesper är den  perfekta personen för mig och jag tror att jag är fruktansvärt dålig på att säga det högt. Jag är bra på att skämta om vår olikheter. Att jag är den högpresterande chalmeristen som längtar efter karriären medans Jesper jobbar på förskola, utbildar sig till barnskötare och längtar efter framtida barn. Att jag är den som har minst en månad framför mig planerad och måste kolla kalendern innan vi kan boka in något medans Jesper är något mer spontant. Att Jesper sagt att jag är värre än hans mamma när det gäller att påpeka hur han städat. För vi är olika men det är det som gör oss så bra.

Jag älskar Jesper för att jag kan i alla mina idéer som att spendera en sommar efter en tuff vår i Indonesien få stöd att göra det. Att han sitter på en plaststol trots sin dåliga rygg en natt på akuten i väntan på mina provsvar medans jag får sova på britsen. Att han betalar alla räkningar just nu så att jag inte behöver tänka på det. Att han bara skrattar åt mina dumma köp (något av det enda impulsiva som finns i denna kropp). Att han tvingar mig att varva ner, stannar hemma om jag har ångest och säger att jag är snygg även i urtvättade rosa trosor med Snobben på och mjölkmage.

Han har till och med hoppat över sin träning för att jag fick panik över att Pi tog sig ur tratten efter sin kastrering fyra gånger på en timme när jag behövde plugga eller den gången helvetet bröt ut mellan mig och en kompis för några år sen. Han låter mig snarka högt och springa i sömnen.

Så eftersom jag är dålig på att säga det högt så skriver jag det här. Utan Jesper skulle inte jag fungera. Det är inte något jag bara säger utan det är så. Han har hjälpt mig upp ur sängen de tyngsta dagarna, släppt allt för att krama mig när en pluggdag hemma slutat i att jag ligger under en filt i soffan och gråter. Köpt energidryck för att hjälpa mig få konstgjord energi. Gett mig andrum under panikångestattackerna. Han har stått på min sida i allt. Han säger till mig när jag är ologisk och låter inte mig vinna en argumentation bara för att jag skriker högst.

Så jag hade gärna stannat här mer än 33 dagar till om jag bara fick hit Jesper. För att chatta med honom, höra hans röst eller se bilder på honom gör att jag saknar hemma så mycket. Hemma i vår gråa soffa när vi ligger skavfötters med huvudet på varsin turkos kudde, ätandes salamichips medans vi bråkar om den mönstrade gråvita filten. När han håller mig kvar i sängen 5 minuter för att kramas på morgonen, när han spontant kastar en kudde på mig i hopp om kuddkrig eller sjunger högt här ligger vår lilla fru katt i duschen.

Att jag saknar dessa sakerna gör mig säker på att hemma i Göteborg väntar den man jag kommer fortsätta välja varje dag. Den man jag vill spendera mitt liv med, den man jag vet kommer vara en fantastiska pappa den dag vi får barn, den man som jag vet kommer göra allt för att jag ska må bra och den man som jag vill ska bli min framtida make.

Ändå fint att vi har tydliga ingående rutiner kring vilken sida vi ska stå på när vi tar kort och att det är samma sida som vi sover på när vi sover tillsammans.

/A som läser kärleksfyllesms och svarar med detta

Det blir bra

Texten nedan skrev jag på flygplatsen i Jogja när vi väntade på vårt plan till Bali. Jag drar mig för att publicera det och därför har den legat länge i OneNote och gottat sig. Det kommer nog aldrig bli lätt att publicera så istället för att skriva för utförligt om min IBS mage får ni läsa detta. Jag var utbränd i våras, hann stoppa det innan det blev för mycket i alla fall och vill vara öppen med det för att inte öka på stigmat.

Jag älskar att planera, känna lättnad i kroppen när jag vet exakt vart jag ska när jag ska vara där och veta vad som förväntas av mig. Här vet jag inte, jag har en planering men som ändras en gång i veckan. Jag vet ibland när jag ska vara på plats men oftare vet jag det inte. Jag har ingen direkt aning av vad som förväntas av mig men ändå är jag här. Jag satte mig på ett plan med en klasskamrat som jag inte visste alls mycket om. Jag visste att hon var en person som jag  också älskade sin kalender. Det kunde blivit så fel men det blev så rätt. Vi behöver inte prata jämt, vi vill båda ha egentid för att lyssna på podcaster och läsa. Vi vill båda ha någon typ av struktur i det kaos vi befinner oss i. Jag hade aldrig trott att de skulle bli så bra som det är. Att jag skulle hitta en person som jag sen dag ett  känt mig bekväm med. Som jag diskuterar allt mellan himmel och jord med. Vi kan skratta tills vi båda gråter och då skrattar vi åt det.

Att lämna Sverige som en uttömd människa, en utbränd människa för att vara exakt till att en månad senare vara en social glad person som försöker  småprata med alla. Den introverta blöta fläcken jag var för en månad sen börjar mer och mer försvinna och ge plats för en nöjdare version av mig själv. Om det är den indonesiska luften, sträckan hemifrån, pausen från stressen eller den människa som sitter mittemot mig med beige stråhatt med ett blått sidenband som är den största orsaken vet jag inte men en blandning av detta har hjälpt mig enormt.

För några dagar sen började jag skriva ett inlägg om min utbrändhet men det kändes för blottande så jag behåller nog det för mig själv. Dock är det sanningen, allt har inte rullat på så enkelt som jag visat utåt. Veckorna innan vi åkte behövde jag dricka minst en energidryck om dagen för att fungera.Släppte helt den andra kursen jag läste utöver kandidatarbetet för pliktkänslan mot gruppen gjorde att jag la all min energi där. Hade svårt att komma upp ur sängen och jag hade panikångestattacker fler gånger i veckan. Jag har fortfarande svårt att greppa det. Att acceptera att jag var/är sjuk och därför energinivån varit låg. Det finns gånger då jag klagat på att jag är trött och seg då Jesper fick påminna mig om att det faktiskt fanns en anledning.

Det enda jag är säker på just nu är att jag mår bättre och bättre. Att jag inte känner trycket över bröstet lika ofta och att det är lättare att andas. Jag vet att jag kan må bra så det enda som tynger mina axlar just nu är stressen över att detta ska försvinna. Att jag ska tappa mig själv igen. Jag ska fan göra allt i min makt för att det inte ska hända igen. Jag ska göra allt jag kan för att kunna prioritera livskvalitén mer. Jag ska fan få det att funka.

/A

Är man bara en i mängden?

Nu ligger jag i sängen i Jogja igen och lyssnar på musik. Just nu låter jag Sias röst blandas ut med fågeln som kvittrar.  Vi lämnade Bali med nya vänner vilket är så energigivande. Dock satt jag på planet förut och funderande på vår kontakt med grabbarna på hotellet. Då vi lärt oss några fraser på indonesiska (bahasa) använder vi dem så fort vi kan. Detta har gjort att vi lättare får kontakt med folk och de är nyfikna på vart vi lärt oss detta.

Vi pratade såklart bahasa med grabbarna och fick bra kontakt med dem.  Vilket ledde till att vi kunde fråga massa fler frågor kring kulturen och seder. Många gånger stod vi och pratade länge och när vi skulle lämna idag skakade killen som just då stod i receptionen hand med oss och frågade om vi ses nästa år. Min skeptiska sida undrar om denna grabb på 20 år verkligen vill att jag ska komma tillbaka nästa år eller om man säger det till alla.

Oavsett vad så har vi haft en fantastisk tid i Bali och träffat många underbara människor. Så nu är vi redo för sista rycket med labbarna innan vi drar iväg på nästa äventyr. Tiden går både snabbt och långsamt här. Det händer så mycket varje dag så dagen känns så lång men ändå går tiden så himla snabbt. Känns sjukt att vi varit borta i över en månad nu.

/A som smörjt in ugglan enligt anvisningar och återkommer med berättelsen om hur den hamnade på foten

Mod är något den fege tar till när hen inte törs

Sitter i skrivande stund i den högra träfåtöljen i ljust träd på vår terrass. Trät matchar fönsterramen och mina nya tofflor. Några fåglar låter i bakgrunden och ljudet blandas ut med paret som viskar längre bort, mina fingrar som trycker ner tangenterna och personalen på vandrarhemmet. Att sitta på vår terrass och bara vara. Fundera på vad ljudet längre bort kommer ifrån, vad de pratar om.

Fick låna en bok av Elin med små texter fyllda till bredden av inspiration och kunskap. Makten av pennan. Samma makt som Malala beskriver i hennes bok. Makten av att kunna beröra människor genom ord. Den känslan brinner för mig. Jag vill också kunna beröra med ord. De dagar jag känner mig kass väljer jag att skriva så lite som möjligt. Detta av den enkla anledningen och ett av min familjs motton: ska man göra något gör man det ordentligt eller inte alls.

Det kan appliceras på:
min brors stil och driv i att alla ska ha en röst
min systers musikutbildning och engagemang i miljöfrågor
min fars träning och driv för allas lika värde
min mors jobb och hennes önskan om ett funktionellt mångkulturellt samhälle

Därför sitter jag nu och skriver långsamt, väljer ut varje ord för att meningen ska beröra. Jag försvinner in i min egna bubbla av att låta den författardröm jag har inom mig få ta plats. Detta medans Elin sitter och analogt försöker hitta en nationalpark, redan insmord, med borstade tänder. Själv har jag inte druckit upp mitt svarta kaffe än.

Vi diskuterar mycket. Ofta om små meningar vi läst, ett ordspråk eller en spontan tanke. Drömde om en podd där vi satt och pratade. Sen diskuterade vi kring om spontaniteten i våra diskussioner försvann om man prompt skulle sitta ner och trycka ut sina tankar.

Senaste diskussionen var kring  det ordspråk som är rubriken för detta inlägg.

Mod är något den fege tar till när hen inte törs.

Vilken enligt vår diskussion kan definieras om till att göra något du inte är rädd för handlar om att våga men att gör något du är rädd för kräver mod.

Det är av den anledningen som denna röriga text blir till och publiceras.  Om jag är rädd för att misslyckas med att beröra någon genom mina ord måste jag ta till mod. Tillslut kommer det bara handla om att våga göra saker, för att rädslan om att misslyckas kommer ha försvunnit längst vägen.

Man lär sig mycket om sig själv på en resa som denna, börjar förstå vilka delar av mig som följde med över halva världen och vilka delar jag är glad att jag lämnade hemma.

/A som är glad att E lärt sig kasta så hon slipper få fler bulor

Flygplats

Att vara en resande, att sitta på en flygplats och vänta på det försenade planet. Välja att placera sig i vinröda mjuka tygfåtöljer slitna av många personer som är påväg. Att känna den bittra smaken av kaffet fästa på tungan samtidigt som strupen kyls ner. Höra mullret bakom sig av personer som ska till sina familjer och bleka turister påväg till paradiset Bali. Höra tärningar som slår mot träbord när grannarna på andra sidan av de stora växterna spelar yatzy. Se ljusa vader på människor som likt oss inte solat än men skiljer sig från oss med långbyxor och täckta axlar. Känna koffeinet fylla den trötta kroppen med energi och driv. Önskan över att se mer av världen, mer av det som inte än blivit turistigt. Känna en längtan över att höra vågor slå mot en strand samtidigt som man läser en bok. Låta solens strålar smeka den trötta kroppen när man promenerar i shorts. Drivet att våga göra någonting nytt och permanent. Drivet över att hitta tillbaka och hitta nytt.

/A som hittat tillbaka till skrivandet

Kroppshetsen

Jag förstår att den person som är ”stor” blir påverkad av kroppshetsen. Jag förstår även att den som är ”liten” blir det med. Dock kommer det påverka olika. Den ena gruppen uppfyller inte idealet den andra gör det. Oavsett vart man finner sig på spektrat av vikt så kommer man påverkas av kroppshetsen. Ingen kommer undan. Så varför är det en grej? Alla påverkas men att utveckla text kring varför de är mer synd om den ena eller andra gruppen skapar bara en ytterligare diskussion där man kämpar för samma sak men ska ändå visa vem som det är mest synd om.

Vore det inte bra om vi kunde se problemet och lägga värdet vid hur individen mår. Den psykologiska hälsa med självförtroende och självkänsla har enligt mig ingen koppling med hur nära idealet man är.

När jag var tonåring hade jag varken självförtroende eller självkänsla och jag vägde 10 kilo mindre än jag gör idag. Jag var mer vältränad och enligt idealet helt okej men ändå var inte min psykiska hälsa på topp.

Det är väldigt svårt att se bort från idealen och inte påpeka att de finns flera sidor av ett mynt. Jag kan avundas den som är perfekt enligt idealet även om hen kan ha problem jag är inte är medveten om. På samma sätt kan jag avundas den som bryter mot idealen även om jag inte kan se den personens problem.

Jag vill inte påstå att jag aldrig gör det men tror det är bra att försöker tänka på att inte minimalisera någons problem på grund av sina egna i ett sånt här sammanhang.

Distans

Jag tänker inte nämna några namn, platser eller tidpunkter men människor som inte har någon distans får mig något frustrerad.

Det där med att tänka en extra gång innan man öppnar munnen alternativt bloggar. Jag har svårt att respektera människor som sitter och gnäller över att de inte är älskade när de finns tydliga anledningar att man kanske inte är omtyckt. Det suger att inte alltid vara älskad men ibland är de möjligt att man kan förstå anledningen.
För analyserar man problemet kanske man kan se den tydliga anledningen till att någon annan uppfattar det på ett annat sätt än man själv gör.