Månad: juli 2016

”I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once.”

Jag är förälskad i Singapore. Till att börja med är det både storstad och en botanisk trädgård i ett. Helt fantastiskt. Tror inte ens bilderna gör denna stad/land rättvisa.Alla människor vi mött som hjälpt oss med allt gör inte första intrycket sämre.

Efter att landat där vi nu bor under helgen blev vi visade närmaste matställe för att få lunch. Med lunch i magen tog vi in mot stan där vi köpte frappe/islatte och promenerade vid vattnet.

Hur Elin fixar för att få bästa bilden.

Vad hon tog kort på.

Alltså denna vy!

Förövrigt så tycker jag denna kvinnan i stråhatt förtjänar lite pepp. Bästa hobbypyskologen man kan hitta i hela Asien, även bästa stavningskontrollen. Riktigt gött att vi är såpass likasinnade att vi finner lycka i samma saker när det gäller turistande.

Som att vi efter en stund hittade ett ställe som sålde sallader, köpte vatten samt salt&vinäger chips och satte oss för att kolla på vatten/ljusshowen.

Det enda jag kunde tänka på under showen var det som beskrivs så bra i bilderna nedan.


Brytningsvinklar, formen på munstyckena, det tryck som beräknas osv all ingenjörskonst som ligger bakom showen, fantastiskt att fundera över.

/A stolt nörd som ska lägga ner datorn så Elin får sova

 

Stranden 


Större delen av alla som jobbar i labbet hängde med till stranden igår. Alltså vilken strand, hängde i ett träd och bara titta på allt fint. Bjöd på ett försök att göra chokladbollar här. Drack ur kokosnötter, skrattade och gjorde gester när vi sprungit upp för trappan i regnet. Var förtrollad av vägen dit och hem. Det är så fantastisk fin natur här.

/A som börjat flå lite

Stranden 


Större delen av alla som jobbar i labbet hängde med till stranden igår. Alltså vilken strand, hängde i ett träd och bara titta på allt fint. Bjöd på ett försök att göra chokladbollar här. Drack ur kokosnötter, skrattade och gjorde gester när vi sprungit upp för trappan i regnet. Var förtrollad av vägen dit och hem. Det är så fantastisk fin natur här.

/A som börjat flå lite

Dagen utan bilder

Jag må sitta fast med min telefon. Eller brukade göra det. Idag har den fått ligga i väskan när den inte används till att beställa taxi eller kolla kartan. Vilket är väldigt skönt men det bidrar till ett inlägg utan bilder.

Idag har vi turistat runt och haft många spännande upplevelser. Bland annat när vi stod och tog kort på Elins outfit vid en snygg vit vägg. Jag vet så mycket modebloggerska här. Då kom en familj fram till oss och ville ta kort med oss. Det är något som hänt ett flertal gånger här och hände fler gånger under dagen. Nästa kort som minnet visar är när vi blir stannande av en till familj mellan sultanens porslin där mödrarna ser livrädda ut och den yngre generationen ser ut som de träffat en kändis. Vi lyckades komma ihåg att Elin har en kamera så vi har bildbevis på detta. Tredje gången är när en äldre man på motorcykel taxi ropar miss efter oss. Vi traskar vidare tills de kör förbi igen och ropar miss, mina vänner vill ta kort med er. Så de hoppar ur och ställer sig för att i tur och ordning ta kort med oss. Först kvinnan med ryggsäck på ryggen, sedan mannen med barnet i famnen.

Sen har vi fortsätt traska, ropat tidak terima kasih till alla som skrikit transport. Pendlat mellan pagi, siang och sore när vi hälsat på folk. Funderat på hur många teserviser en människa kan behöva, speciellt med sitt egna ansikte på. Känt att vi är lika mycket intresserade av att titta på föremål och längtar bara efter att få prata med någon.

Ibland tar ju livet intressanta vägar. När vi skulle vidare på vår utflykt möter vi på en gubbe med snälla ögon som frågar om vi behöver transport. Vi svarar nej, känns inte okej att en gubbe ska transportera oss via cykel när vi kan gå. Han berättar att han tar bara 10 000  till Vattenpalatset och att det tar 15 minuter att gå. Vi vill gå, så vi frågar bara efter vägbeskrivning, varpå han svarar att han kan visa oss. Vi går till kanten och tänker att han ska peka ut vart vi ska gå men så fel man kan ha.

Han följer med oss hela vägen till Vattenpalatset, berättar om hur det var där förr. Om de 100 kvinnorna som badade och sultanen som släppte ner en blomma i vattnet för att den som ville kunde ta den och då sova med honom. Ledde oss mellan husen i blåa flipflops och en tröja med gula fläckar på ryggen från färg. Pratade om att han bodde 27 km utanför staden, mot stranden. Att de ofta åt tofu och att cyklandet höll hans kondition på topp. Att han gått i skola i 6 år, aldrig tagit en engelska lektion och delade min ovilja att lära sig engelsk grammatik. Att han jobbat i fabrik men att det var tråkigt och roligare att träffa folk. Berättade massa små fakta kring rummen, pekade ut bästa stället att kolla på när de gör dockor till dockteatern. Berättade att han likt sultanen var en lat muslim som inte bad varje dag. När han sedan visat oss ur den lilla byn till en plats där vi kunde hitta gav vi honom en lite större peng till hans förvåning. Till hans semester svarade han innan vi skiljdes åt. Vi gick över gräset och kunde se att han kollade så vi kom fram ordentligt. Hjärtat smälte.

/A som hoppas att han får en fin semester

Den personen jag önskar var här

Avslöjade för J att jag skrev om honom och han svarade med inget dumt? Du får bedöma själv om detta är dumt.

”Klara ni inte av detta så är det en indikation på ert förhållande.” Ja jag fick höra detta innan jag för 48 dagar sen stod på Landvetter för att ta mig hela vägen till Indonesien. När jag nu är här så frågar många hur vi klarar det. Svaret är enkelt, vi väljer varandra. Som Tom Malmquist säger i sitt sommarprat och som min mamma sagt till mig många gånger. Ett förhållande handlar om att välja varandra varje gång det blir svårt.

Jesper är den  perfekta personen för mig och jag tror att jag är fruktansvärt dålig på att säga det högt. Jag är bra på att skämta om vår olikheter. Att jag är den högpresterande chalmeristen som längtar efter karriären medans Jesper jobbar på förskola, utbildar sig till barnskötare och längtar efter framtida barn. Att jag är den som har minst en månad framför mig planerad och måste kolla kalendern innan vi kan boka in något medans Jesper är något mer spontant. Att Jesper sagt att jag är värre än hans mamma när det gäller att påpeka hur han städat. För vi är olika men det är det som gör oss så bra.

Jag älskar Jesper för att jag kan i alla mina idéer som att spendera en sommar efter en tuff vår i Indonesien få stöd att göra det. Att han sitter på en plaststol trots sin dåliga rygg en natt på akuten i väntan på mina provsvar medans jag får sova på britsen. Att han betalar alla räkningar just nu så att jag inte behöver tänka på det. Att han bara skrattar åt mina dumma köp (något av det enda impulsiva som finns i denna kropp). Att han tvingar mig att varva ner, stannar hemma om jag har ångest och säger att jag är snygg även i urtvättade rosa trosor med Snobben på och mjölkmage.

Han har till och med hoppat över sin träning för att jag fick panik över att Pi tog sig ur tratten efter sin kastrering fyra gånger på en timme när jag behövde plugga eller den gången helvetet bröt ut mellan mig och en kompis för några år sen. Han låter mig snarka högt och springa i sömnen.

Så eftersom jag är dålig på att säga det högt så skriver jag det här. Utan Jesper skulle inte jag fungera. Det är inte något jag bara säger utan det är så. Han har hjälpt mig upp ur sängen de tyngsta dagarna, släppt allt för att krama mig när en pluggdag hemma slutat i att jag ligger under en filt i soffan och gråter. Köpt energidryck för att hjälpa mig få konstgjord energi. Gett mig andrum under panikångestattackerna. Han har stått på min sida i allt. Han säger till mig när jag är ologisk och låter inte mig vinna en argumentation bara för att jag skriker högst.

Så jag hade gärna stannat här mer än 33 dagar till om jag bara fick hit Jesper. För att chatta med honom, höra hans röst eller se bilder på honom gör att jag saknar hemma så mycket. Hemma i vår gråa soffa när vi ligger skavfötters med huvudet på varsin turkos kudde, ätandes salamichips medans vi bråkar om den mönstrade gråvita filten. När han håller mig kvar i sängen 5 minuter för att kramas på morgonen, när han spontant kastar en kudde på mig i hopp om kuddkrig eller sjunger högt här ligger vår lilla fru katt i duschen.

Att jag saknar dessa sakerna gör mig säker på att hemma i Göteborg väntar den man jag kommer fortsätta välja varje dag. Den man jag vill spendera mitt liv med, den man jag vet kommer vara en fantastiska pappa den dag vi får barn, den man som jag vet kommer göra allt för att jag ska må bra och den man som jag vill ska bli min framtida make.

Ändå fint att vi har tydliga ingående rutiner kring vilken sida vi ska stå på när vi tar kort och att det är samma sida som vi sover på när vi sover tillsammans.

/A som läser kärleksfyllesms och svarar med detta

Det blir bra

Texten nedan skrev jag på flygplatsen i Jogja när vi väntade på vårt plan till Bali. Jag drar mig för att publicera det och därför har den legat länge i OneNote och gottat sig. Det kommer nog aldrig bli lätt att publicera så istället för att skriva för utförligt om min IBS mage får ni läsa detta. Jag var utbränd i våras, hann stoppa det innan det blev för mycket i alla fall och vill vara öppen med det för att inte öka på stigmat.

Jag älskar att planera, känna lättnad i kroppen när jag vet exakt vart jag ska när jag ska vara där och veta vad som förväntas av mig. Här vet jag inte, jag har en planering men som ändras en gång i veckan. Jag vet ibland när jag ska vara på plats men oftare vet jag det inte. Jag har ingen direkt aning av vad som förväntas av mig men ändå är jag här. Jag satte mig på ett plan med en klasskamrat som jag inte visste alls mycket om. Jag visste att hon var en person som jag  också älskade sin kalender. Det kunde blivit så fel men det blev så rätt. Vi behöver inte prata jämt, vi vill båda ha egentid för att lyssna på podcaster och läsa. Vi vill båda ha någon typ av struktur i det kaos vi befinner oss i. Jag hade aldrig trott att de skulle bli så bra som det är. Att jag skulle hitta en person som jag sen dag ett  känt mig bekväm med. Som jag diskuterar allt mellan himmel och jord med. Vi kan skratta tills vi båda gråter och då skrattar vi åt det.

Att lämna Sverige som en uttömd människa, en utbränd människa för att vara exakt till att en månad senare vara en social glad person som försöker  småprata med alla. Den introverta blöta fläcken jag var för en månad sen börjar mer och mer försvinna och ge plats för en nöjdare version av mig själv. Om det är den indonesiska luften, sträckan hemifrån, pausen från stressen eller den människa som sitter mittemot mig med beige stråhatt med ett blått sidenband som är den största orsaken vet jag inte men en blandning av detta har hjälpt mig enormt.

För några dagar sen började jag skriva ett inlägg om min utbrändhet men det kändes för blottande så jag behåller nog det för mig själv. Dock är det sanningen, allt har inte rullat på så enkelt som jag visat utåt. Veckorna innan vi åkte behövde jag dricka minst en energidryck om dagen för att fungera.Släppte helt den andra kursen jag läste utöver kandidatarbetet för pliktkänslan mot gruppen gjorde att jag la all min energi där. Hade svårt att komma upp ur sängen och jag hade panikångestattacker fler gånger i veckan. Jag har fortfarande svårt att greppa det. Att acceptera att jag var/är sjuk och därför energinivån varit låg. Det finns gånger då jag klagat på att jag är trött och seg då Jesper fick påminna mig om att det faktiskt fanns en anledning.

Det enda jag är säker på just nu är att jag mår bättre och bättre. Att jag inte känner trycket över bröstet lika ofta och att det är lättare att andas. Jag vet att jag kan må bra så det enda som tynger mina axlar just nu är stressen över att detta ska försvinna. Att jag ska tappa mig själv igen. Jag ska fan göra allt i min makt för att det inte ska hända igen. Jag ska göra allt jag kan för att kunna prioritera livskvalitén mer. Jag ska fan få det att funka.

/A