Det blir bra

Texten nedan skrev jag på flygplatsen i Jogja när vi väntade på vårt plan till Bali. Jag drar mig för att publicera det och därför har den legat länge i OneNote och gottat sig. Det kommer nog aldrig bli lätt att publicera så istället för att skriva för utförligt om min IBS mage får ni läsa detta. Jag var utbränd i våras, hann stoppa det innan det blev för mycket i alla fall och vill vara öppen med det för att inte öka på stigmat.

Jag älskar att planera, känna lättnad i kroppen när jag vet exakt vart jag ska när jag ska vara där och veta vad som förväntas av mig. Här vet jag inte, jag har en planering men som ändras en gång i veckan. Jag vet ibland när jag ska vara på plats men oftare vet jag det inte. Jag har ingen direkt aning av vad som förväntas av mig men ändå är jag här. Jag satte mig på ett plan med en klasskamrat som jag inte visste alls mycket om. Jag visste att hon var en person som jag  också älskade sin kalender. Det kunde blivit så fel men det blev så rätt. Vi behöver inte prata jämt, vi vill båda ha egentid för att lyssna på podcaster och läsa. Vi vill båda ha någon typ av struktur i det kaos vi befinner oss i. Jag hade aldrig trott att de skulle bli så bra som det är. Att jag skulle hitta en person som jag sen dag ett  känt mig bekväm med. Som jag diskuterar allt mellan himmel och jord med. Vi kan skratta tills vi båda gråter och då skrattar vi åt det.

Att lämna Sverige som en uttömd människa, en utbränd människa för att vara exakt till att en månad senare vara en social glad person som försöker  småprata med alla. Den introverta blöta fläcken jag var för en månad sen börjar mer och mer försvinna och ge plats för en nöjdare version av mig själv. Om det är den indonesiska luften, sträckan hemifrån, pausen från stressen eller den människa som sitter mittemot mig med beige stråhatt med ett blått sidenband som är den största orsaken vet jag inte men en blandning av detta har hjälpt mig enormt.

För några dagar sen började jag skriva ett inlägg om min utbrändhet men det kändes för blottande så jag behåller nog det för mig själv. Dock är det sanningen, allt har inte rullat på så enkelt som jag visat utåt. Veckorna innan vi åkte behövde jag dricka minst en energidryck om dagen för att fungera.Släppte helt den andra kursen jag läste utöver kandidatarbetet för pliktkänslan mot gruppen gjorde att jag la all min energi där. Hade svårt att komma upp ur sängen och jag hade panikångestattacker fler gånger i veckan. Jag har fortfarande svårt att greppa det. Att acceptera att jag var/är sjuk och därför energinivån varit låg. Det finns gånger då jag klagat på att jag är trött och seg då Jesper fick påminna mig om att det faktiskt fanns en anledning.

Det enda jag är säker på just nu är att jag mår bättre och bättre. Att jag inte känner trycket över bröstet lika ofta och att det är lättare att andas. Jag vet att jag kan må bra så det enda som tynger mina axlar just nu är stressen över att detta ska försvinna. Att jag ska tappa mig själv igen. Jag ska fan göra allt i min makt för att det inte ska hända igen. Jag ska göra allt jag kan för att kunna prioritera livskvalitén mer. Jag ska fan få det att funka.

/A